paris je t'aime

Snart far jag. Om FJORTON dagar. Om fjorton dagar kommer jag att bo där någonstans bland 2,2 miljoner andra. Vi blir säkert fler än så. Sådana som jag som inte tas med i beräkningen, utländska studenter och illegala invandrare. Vi blir säkert fler.

Jag mår bra av tanken på distans. Distans till min familj (förlåt!) och framförallt distans till mitt liv. Jag förstår att det kan låta hemskt, men det är väl bara så jag är - distanserad. Ibland kan man kanske tycka att distansbehovet är illa planerat, att distansen kommer när jag har det som bäst, när jag har det som roligast och när jag är som lyckligast. Det behöver väl inte vara så illa? Då minns man bara det bra och glömmer bort det dåliga. Just nu behöver jag bara komma bort och hitta allt som jag inte hittat än.

Jag tror att allt har sin tid (vardag har jag dock inte tid med), och när något ska ske så brukar det ske. Jag antar att det är dags nu, för mig och Paris.