När man känner sig lite ledsen och sentimental så blir man extra produktiv. Idag har jag tänkt mycket på att jag snart lämnar Paris och målat och klistrat och klippt. Det känns så långt borta men ack så nära. Om snart en månad. Och Karro stannar kvar. Vi pratade just om det. Hon kommer att vara i Paris och jag i Sverige. Vi bestämde att vi ska ha skypekvällar, varje kväll. Då kan vi låtsas att vi sitter tillsammans i köket och pratar om roliga, viktiga, sorgliga och konstiga saker, precis som vi gjort nu i snart 8 månader. Ibland vill ödet inte samma sak som hjärnan och hjärtat. Men jag tror på ödet, därför är det rätt.

Cochina och jag dansar bäst i Paris!