nu verkar det vara bestämt. tankarna har samlat sig och ja, där kom också beslutet. Anna à Paris kommer någon gång i maj att ta sitt sista andetag. kanske för alltid, eller kanske är det bara en djup, djup sömn. nästan som koma. jag flyttar hem. "hem". jag vet inte längre (har jag någonsin vetat?) vad det ordet innebär. men jag flyttar till en ny plats jag hoppas att jag kan komma att kalla "hemma". en stor del av mig kommer dock stanna kvar där nere någonstans. en del runt Rue des Pyrénées. en del vid Barbès. le Parc des buttes Chaumont. Montorgeuil. Montreuil. andra platser jag tänker på sådär extra mycket. och framförallt, vetskapen om att en person som ständigt funnits vid min sida i flera månader kommer att vara så långt borta. någon som jag knappt kände den där morgonen i september när vi stod på flygplatsen och vinkade farväl till Sverige. någon som nu är en av de allra käraste vännerna. Karoline, Karoline. hur ska jag klara mig utan dig?

så där, nu har jag gråtit också. jag tror att jag bara kan göra det i Sverige. Paris gör mig för lycklig för att gråta.